Intervju med Henrik Brunnberg
Den sista tisdagen i varje månad, med undantag för juni, juli och december, bjuder Hjärnkoll in till seminarium med sina ambassadörer. De berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter och hur de tagit sig vidare i livet. Alla är välkomna och det är kostnadsfritt. På hemsidan kan man anmäla sig för att lyssna på plats eller gå in och titta live via länk som läggs upp innan det börjar.
Henrik Brunnberg är ny hjärnkollambassadör och hade sitt seminarium den 28:e oktober.
Han har tidigare samarbetat med Hjärnkoll genom sitt arbete med Jag gör politik.
Jag gör politik är ett projekt unikt för Uppsala. Det handlar om att tillsammans, som deltagare, använda egna erfarenheter av psykisk ohälsa eller NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) för att göra skillnad. De medverkande hjälps åt och får hjälp att formulera och sammanfatta vilka problem de stöter på i vardagen och samhället på ett konstruktivt och tydligt sätt. Gruppen finns till för att uppmärksamma politiker och beslutsfattare på det som inte fungerar så att det kan ändras. Ämnen som tas upp är bland annat olika stöd och insatser eller bemötande inom psykiatrin.
Syftet är att göra människors röster hörda, att knyta ihop den enskilda människan med dem som bestämmer.
Henriks målsättning är att göra psykisk ohälsa pratbart som en del i att bryta stigmat kring tillståndet.
Under hela sitt vuxna liv har han själv levt med ångestproblematik och haft svårt att hitta forum där det är möjligt att prata om det. Han ser det som sitt uppdrag att tala för och vara språkrör för människor som hans farbröder och hans pappa. Även de led av olika typer av psykisk ohälsa i tystnad.
– Man är inte mindre värd för att man har en sårbarhet, klargör han.
Diagnoser
I 19-20-årsåldern började Henrik förstå att något inte stämde, det var många saker han kände behövde kontrolleras och göras flera gånger. Han upplevde ångest i många situationer och beskrev sig som mer sårbar än han upplevde att andra var. Vid 26 års ålder hade han sin första träff med en psykiater. Henrik fick diagnoserna GAD och OCD i vuxen ålder, när han var runt 30 år gammal. För ett par år sedan började han prata mer öppet om det. Det har inneburit stor skillnad i hur han ser på sig själv och sin ångest.
För att klara sitt jobb och sin vardag planerar han in återhämtning och mediterar regelbundet. Det är viktigt för honom att hitta ett lugn och en stillhet inom sig själv, för att reglera sin energi under arbetsdagen. Han jobbar heltid men har frihet att planera sin egen arbetsdag. Möten bokar Henrik utifrån när han har mest energi för att optimera sina dagar. Han har lärt sig och har friheten i sin nuvarande roll att anpassa sin arbetsdag efter vad som passar honom.
Henrik tror att det för andra kanske kan låta som att han skapar ett fängelse genom att planera in vila, men det handlar om att skapa utrymme för stillhet och meditation.
– Ja, det är planerat, men i stillheten finner han spontanitet, påpekar han.
Planerandet ger honom energi och gynnar hans kreativitet, vilket hjälper honom i arbetet. Henrik beskriver det som att han planerar bort stressen.
Något annat han tycker är viktigt är att omge sig med människor som förstår och ser honom. Att prioritera relationer som ger energi och inte tar den. Han mår också bra av att vara ute i skogen.
Terapi och självacceptans
Henrik talar om sitt “självstigma kring sin sårbarhet”. Hans pappa hade bipolär sjukdom, han hade farbröder med ångest och psykossjukdomar. Han kände sig stämplad och fast av sin diagnos tills han gick i annan terapi och började förstå vad GAD innebär för honom och vad det gör med honom.
För Henrik har KBT fungerat väldigt bra för att dämpa OCD:n.
Tidigare har han haft svårt att acceptera ångesten och har försökt kontrollera den eller undvika den. Terapin har hjälpt honom att sluta tänka på den som sin största fiende. Han har tidigare försökt “lösa” ångest och tvång.
Den största utmaningen har varit att tillåta ångesten, och de känslor och tankar som kommer av den, få finnas. Han vill kunna omfamna det som en del av sig själv. Han har gått från att överleva till att leva med ångest. Idag kan han få distans till den genom att resonera med sig själv, att det är GAD:en som gör att han tänker eller känner på ett visst sätt i stunder.
Själva diagnoserna upplevde Henrik inte gav så mycket utan han kände sig mest instoppad i ett fack. Han säger att han har fått kämpa med att inte “bli sin diagnos”. När han börjat förstå diagnoserna bättre har de däremot kunnat hjälpa honom förstå vad som händer i känslolivet.
Förståelsen har gjort att han kan vara lite snällare mot sig själv. Tidigare var han väldigt hård mot sina ångestuttryck, det är något han hela tiden måste kämpa emot.
Under en tid kände sig Henrik ganska styrd av en förvrängd självbild. Att han var trasig och avvikande och dålig för att han hade den här sårbarheten. Han kände sig inte passa in någonstans och var rädd att han inte skulle kunna studera eller göra karriär. Han kände också starkt att han inte ville utsätta andra för sin ångest, nästan som att han var rädd att den smittade. Idag kan han lättare göra sociala saker, eftersom han omfamnar ångesten.
Ett tankesätt som fungerat i många år
Henrik lyfter fram vikten av att tillåta de smärtsamma känslorna och tankarna att finnas, och acceptera att det är något att omfamna och låta få finnas. Han försöker att inte kämpa emot eller fly från dem.
– Instinkten är ofta att fly men det är bra att försöka ge oron plats, det får den att ta mindre plats och det blir mindre smärtsamt.
Han tänker: “Det här är något som redan finns i mig så jag försöker ge det plats. Det kan inte skada mig även om det gör ont. Ångesten är inget du dör av.”
Henrik tycker att det är viktigt att få hjälp att förstå att det är osäkerheten som skapar ångest. Själv försökte han fylla osäkerheten med tankar och känslor.
OCD:n har varit ett sätt att hantera osäkerheten. Den har varit en försvarsmekanism, om än dysfunktionell, som har gett honom en känsla av kontroll. Han upplever att han nu kan identifiera när det händer och observera att nu är det något som gör mig osäker.
– Man lär sig hur man funkar, en signal som betyder att jag känner mig osäker eller otrygg, säger han.
Det är en av de största utmaningarna, menar Henrik, att ändå stå kvar och stilla i osäkerheten utan att fylla den med tankar och känslor.
Viktigt med hjälp redan i skolåldern
Henrik understryker hur viktigt det är att man redan i skolåldern får höra att det finns hjälp att få. Att det finns andra som upplever samma sak och att man inte är ensam. Han säger att han hade önskat att det kommit en ambassadör till hans egen skola och att han fått höra att det inte var något fel på honom. Detta är en stor anledning till att han tackade ja till rollen som Hjärnkollambassadör.
Henriks mående idag
Henrik förklarar att han nu känner sig allt mer nöjd med sitt liv. Han har människor i sitt liv som är fina, förstående och bekräftande. Han kan strukturera sin vardag och anpassa arbetsdagarna efter sin energinivå. Han skapar utrymme för lugn och stillhet, och kan använda sitt engagemang mer.
Idag, säger Henrik, har han, faktiskt, vid flera tillfällen upplevt att han är lycklig, ord han aldrig trodde att han skulle ta i sin mun, men nu upplever han allt fler stunder där han känner lycka.
Henrik är tacksam över att ha gått från att vid 26 års ålder ha stått i valet mellan liv och död till att ha hittat tillbaka till sig själv och en stabilare grund.
– Det går att leva ett liv i färg, det är väldigt stort för mig att inse, säger han.
Han beskriver det som att han har justerat den destruktiva, förvrängda bilden av sig själv för att nu se sig som en hel människa.
– De här värsta och sämsta tankarna och känslorna får finnas med i helheten, säger han.
Han har lärt sig att sluta jobba mot sig själv. På vägen har han läst mycket självhjälpslitteratur och varit i inkluderande och förstående sammanhang. Terapi och ACT (Acceptance and Commitment Therapy) har inspirerat honom väldigt mycket.
– Det handlar om att hitta sammanhang eller terapiformer där man kan förstå och acceptera sig själv och inte jämföra sig med andra. Att ge sig själv utrymme att vara den man är istället för att försöka anpassa den man är, förklarar han.
Att försöka vara som alla andra leder bara till att man känner sig mer avvikande, säger han. Henrik upplever att han mår bättre ju äldre han blir och lär känna sig själv bättre.
Hjärnkollambassadörer, som Henrik Brunnberg, går att boka som föreläsare till skolor.
Skribent: Catharina C
Foto: Mattias Tengstrand
