Disagården
Strax bortom Kungshögarna, bara några minuters gång till fots från Gamla Uppsala Museum, ligger Disagården. Promenaden dit kantas av fågelsång, barnaskratt och tusen år av svensk historia med fornlämningar från vikingatiden. Vid Gamla Uppsala kyrka – byggd i sten redan på 1100-talet (och där Kung Eriks reliker tros finnas kvar) – står bussar chartrade med utländska turister. Bara ett stenkast därifrån väntar Disagården, ljum och vilsam i junisolen.
Väl innanför grindarna befinner man sig plötsligt på en bondgård i mitten av 1800-talet. Allt från djuren på gården till växterna i kryddlandet och vart man placerat ut byggnaderna har noggrant planerats för att ge en autentisk bild av hur det kunde se ut på en bondgård mellan 1860–1870-talet. Här kan du läsa om hur Disagården blev Disagården och varför det ser ut som det gör. Vi har dessutom valt att dyka ned lite extra och skriva om en av byggnaderna som räddats till gården, Soldattorpet.
Disagårdens historia
Under tidigt 1900-tal insåg man att industrialiseringen hotade bevarandet av de äldre gårdar som fanns kvar runt om i Uppland. Det fanns stort intresse för kulturhistorien bland befolkningen och planerna på att rädda Härkeberga gård och att skapa ett friluftsmuseum växte fram.
Härkeberga kommitté anordnade en fest för att få in pengar till bevarandet av kulturminnen och under festen spelades teaterpjäsen ”Disa” för deltagarna. Disagården har fått sitt namn efter huvudpersonen i pjäsen ”Disa”. Delar av intäkterna från festen gick till att köpa en rivningshotad byggnad i Gränby år 1926. Vid tiden för köpet fanns ingen bestämd plats för det kommande friluftsmuseet, men till slut kom man fram till att placera friluftsmuseet där det ligger idag. Gränbygården är den gård som är den mest kompletta gård som räddats till Disamuseet. I samband med att Härkeberga kommitté blev en stiftelse så bytte det också namn till Disastiftelsen.
De olika byggnaderna på Disagården är hämtade från olika platser runt om i Uppland, varav den äldsta byggnaden är från 1500-talet. Detaljer på de olika byggnaderna avslöjar att byggtekniker och sätt att dekorera stugorna har förändrats genom århundradena.
Planen för friluftsmuseet var att bevara tidigmoderna byggnader och visa på det kulturhistoriska värde de har. Man ville göra det möjligt för besökare att uppleva bondgårdsmiljön och lära sig om hur det var att leva på en gård under mitten av 1800-talet.
För att Disagården skulle kännas autentisk har man försökt att bygga upp det så tidsenligt som möjligt. Förr i tiden var man noga med hur man placerade såväl byggnader som odlingar för att det skulle fungera så optimalt som möjligt i den miljö man levde. Vart i Sverige man bodde avgjorde hur man planerade och placerade ut gårdarna. Gårdarna i Uppland var därför planerade efter de förutsättningar som Uppland gav. Trots att man har försökt placera byggnaderna på Disagården enligt dåtida ritningar och upplägg så har man behövt anpassa sig efter den mark man placerat Disagården på. I den noggranna planering av Disagården har även utplacering av växtträd, buskar och kryddgården ingått.
Kryddgården
Kryddgården är planerad och strukturerad efter de ritningar och anteckningar som gjorts av bönder under mitten 1800-talet för att ge ett exempel av hur en typisk kryddgård skulle ha kunnat sett ut då.
Odlingarna hade stor betydelse för bönderna. Utöver att det var viktigt att de hade mat så att de klarade sig över vintern så odlades det också mycket kryddväxter, medicinska växter och växter som man ansåg kunde ge skydd. Ett exempel på en växt som inte endast odlades som smaksättning är vildmejram som ansågs kunna fördriva djävulen samt myror från gården, men som annars också användes till att smaksätta öl.
Kryddorna var av stor betydelse för människorna på gårdarna och utöver de smaksättande egenskaperna, så odlades det även i medicinskt syfte för att läka sår, bota sjukdomar, motverka sömnbrist och andra oönskade åkommor. Vissa av dessa växter används än idag som naturläkemedel och visar på att den kunskap de hade då, är något som har levt vidare.
Soldattorpet – ett hem och försörjningssystem
Soldattorp är ett torp som byggdes åt- och användes av en soldat och hans familj under tiden för det ständiga knekthållet som varade från 1600-talet fram till 1901.
I utbyte mot militärtjänst fick soldaten och hans familj bo på en liten gård med tillhörande jord, djurhållning och naturförmåner. Torpet bekostades av den rotebonde som anställde soldaten. Förmånen av fri bostad var en del av soldatens ersättning och när han slutade sin tjänst blev han tvungen att flytta ut. Om soldaten dog i strid var det inte säkert att hans hustru fick bo kvar i torpet, om inte hon gifte om sig med en ny tjänstgörande soldat som tog över torpet.
I torpen levde familjer vars vardag genomsyrades av hårt arbete och begränsade resurser. Torpen var enkla och praktiska med hemgjorda möbler, trägolv och en öppen spis. Det var små ytor, begränsad uppvärmning och en självhushållning där varje föremål hade en funktion. Trots det, dekoreras husen av omsorgsfullt hantverk, lokala material och en praktisk formskicklighet som överlevt i århundraden.
Färgskalan knöt an till landsbygdens traditioner. Falu rödfärg var det vanligaste på torpen men även ockragula och jordnära toner förekom. Byggnaderna visar hur vårt byggda kulturarv formades av människornas arbete, enkla behov och strävsamma liv.
Disagårdens soldattorp
Soldattorpet som tillhör Disagården byggdes på 1800-talet i Vittulsberg, Vaksala socken och huserade soldaten Gustav Gottschalk och hans fru Eva-Lotta. Paret flyttade in 1855 och under sin levnad i torpet fick de åtta barn tillsammans. Gustav tjänstgjorde som soldat i 30 år och bodde sedan kvar i soldattorpet med sin Eva-Lotta resten av sitt liv.
Eva-Lotta var den som tog hand om hushållet och axlade ensam ett stort ansvar. Detta var förutsättningen för att Gustav skulle kunna genomföra sina åtaganden inom militärväsendet.
Disagårdens soldattorp är upprustat för att på bästa sätt visa den miljö som Gustav, Eva-Lotta och deras barn levde i.
Boskap – vikten av att bevara lantliga djur
På Disagården finns flera lantraser, bland annat Linderödssvin, Hedemorahöns, Jämtget, Svensk Rödkulla och Roslagsfår. Här får besökare möjlighet att se de gamla lantraserna på nära håll och samtidigt få en djupare förståelse för hur boskap levde och såg ut förr. Dessa djur utgör en viktig del av vårt kulturarv och förtjänar att bevaras eftersom de representerar en betydelsefull del av den svenska lantbrukshistorien.
Här kan du läsa mer om de djur som lever på Disagården.
Besöka Disagården
Disagården ligger i Gamla Uppsala, ett stenkast från Kungshögarna och Gamla Uppsala museum, och är öppet under sommarmånaderna. Att besöka Disagården är helt gratis alla dagar utom midsommar och de har dagliga visningar för besökare.
På lördagar och söndagar, samt under evenemangsdagar, håller gårdscaféet öppet. Disagårdens evenemang bjuder bland annat in till att testa på att hjälpa till med slåtter eller att lära sig slå med lie. Säsongen avslutas i slutet av augusti med en skördefest och tillhörande marknad.
Vill man inte gå en guidad tur så går det lika bra att uppleva Disagården på egen hand. Vid redaktionens besök på Disagården hittade vi informationsblad med medföljande karta på svenska, engelska, arabiska, franska och persiska vid entrén och det är för det mesta enkelt att ta sig fram mellan de olika byggnaderna på museet. På Disagården finns även Lill-Disa som riktar sig till de yngre besökarna, med trädjur att klättra på och instruktioner till några av de lekar man lekte som barn på gårdarna förr i tiden.
De stora gräsytorna ger möjlighet till både lek och att slå sig ned för en picknick. Har man lite tur så kanske man får sällskap av en tupp eller höna som kikar förbi. Museet är familjevänligt och lekfullt samtidigt som det är intressant och vackert. Det är en plats värd att besöka för både barn och vuxna.
Skribent: Kulturredaktionen
I det fall du fann denna artikel om Disagården intressant finner du ytterligare information om evenemang som äger rum på friluftsmuseet i närtid här nedan.
Kvällsöppet med gammaldans på Disagården.
17-06-2026
