Disagården
Strax bortom Kungshögarna, bara några minuters promenad från Gamla Uppsala Museum, ligger Disagården. Vägen dit kantas inte bara av fågelsång och barnaskratt, utan också av tusen år av svensk historia i form av fornlämningar från vikingatiden. Vid Gamla Uppsala kyrka – som människor uppförde i sten redan på 1100-talet och där Kung Eriks reliker fortfarande tros finnas kvar – stannar bussar fyllda med utländska turister. Samtidigt väntar Disagården bara ett stenkast därifrån, stillsam och inbjudande i junisolen.
När besökaren passerar grindarna kliver hen omedelbart in i en bondgård från mitten av 1800-talet. Här har gårdens skapare noggrant planerat allt, från djuren och växterna i kryddlandet till byggnadernas placering, för att ge en så autentisk bild som möjligt av en uppländsk bondgård mellan 1860 och 1870. Dessutom berättar gården historien om hur Disagården växte fram och varför området ser ut som det gör i dag. Vi har dessutom valt att dyka ned lite extra och skriva om en av byggnaderna som räddats till gården, Soldattorpet.
Disagårdens historia
Under det tidiga 1900-talet uppmärksammade kulturhistoriskt engagerade upplänningar att industrialiseringen hotade de äldre gårdar som fortfarande fanns kvar runt om i landskapet. Samtidigt växte intresset för kulturhistoria bland allmänheten, och därför utvecklade Härkeberga kommitté planer på att rädda Härkeberga gård och skapa ett friluftsmuseum.
För att samla in pengar till bevarandet av kulturminnen anordnade Härkeberga kommitté en fest. Under festen framförde deltagarna teaterpjäsen ”Disa”, och det är från pjäsens huvudperson som Disagården har fått sitt namn. Senare bytte Härkeberga kommitté namn till Disastiftelsen.
Dessutom använde kommittén delar av festens intäkter till att köpa en rivningshotad byggnad i Gränby år 1926. Vid den tiden hade Disastiftelsen ännu inte bestämt var det framtida friluftsmuseet skulle ligga. Efter flera överväganden valde stiftelsen dock den plats där museet fortfarande ligger i dag. Gränbygården är dessutom den mest kompletta gård som har räddats till Disamuseet.
De olika byggnaderna på Disagården kommer från flera platser runt om i Uppland, och den äldsta byggnaden härstammar från 1500-talet. Samtidigt avslöjar detaljer i byggnaderna hur byggtekniker och sätt att dekorera stugor har förändrats genom århundradena. Friluftsmuseets grundidé var att bevara tidigmoderna byggnader och visa deras kulturhistoriska värde. Därmed ville initiativtagarna också ge besökarna möjlighet att uppleva bondgårdsmiljön och få en djupare förståelse för livet på en gård under mitten av 1800-talet.
För att skapa en autentisk miljö har Disastiftelsen byggt upp gården så tidsenligt som möjligt. Förr lade bönderna stor vikt vid hur de placerade både byggnader och odlingar för att skapa en så funktionell gård som möjligt. Dessutom påverkade landskapets förutsättningar hur gårdarna planerades. I Uppland utformade bönderna därför gårdarna efter de lokala förhållandena. Trots att Disastiftelsen har följt dåtida ritningar och upplägg har stiftelsen ändå behövt anpassa gården efter den mark där Disagården ligger i dag. I den noggranna planeringen av Disagården har även utplacering av växtträd, buskar och kryddgården ingått.
Kryddgården
På Disagården finns också en kryddgård. För att skapa en så historiskt trovärdig miljö som möjligt har Disastiftelsen utgått från anteckningar som bönder skrev under 1800-talet. Därigenom visar trädgården hur en odling kunde se ut under den tiden.
Odlingarna hade stor betydelse för bönderna. Det var viktigt att producera tillräckligt med mat för att klara vintern, men samtidigt odlade många också medicinska växter och växter som de trodde gav skydd. Ett exempel är vildmejram, som inte bara användes som krydda utan även sades kunna fördriva både djävulen och myror från gården. Dessutom använde bönderna örten för att smaksätta öl.
Odlingen spelade alltså en central roll i människors vardag. Utöver växternas smakgivande egenskaper använde bönderna dem flitigt för att behandla sjukdomar, motverka sömnbrist och lindra andra besvär. Vissa av dessa växter används än idag som naturläkemedel och visar på att den kunskap de hade då, är något som har levt vidare.
Soldattorpet – ett hem och försörjningssystem
Ett soldattorp var ett torp som en soldat och hans familj använde under det ständiga knekthållets tid, från 1600-talet fram till 1901.
I utbyte mot militärtjänst fick soldaten och hans familj bo på en mindre gård med tillhörande jord, djurhållning och naturaförmåner. Rotebonden som anställde soldaten bekostade torpet. Den fria bostaden utgjorde en del av soldatens ersättning, och när tjänsten upphörde måste familjen flytta. Om soldaten stupade i strid kunde hustrun ibland förlora rätten att bo kvar, såvida hon inte gifte sig med en ny soldat som tog över torpet.
I torpen levde familjer vars vardag präglades av hårt arbete och begränsade resurser. Husen var enkla och praktiska, med hemgjorda möbler, trägolv och en öppen spis. Dessutom fick familjerna klara sig med små ytor, begränsad uppvärmning och ett självhushåll där varje föremål fyllde en funktion. Trots detta byggde skickliga hantverkare husen med lokala material och en praktisk formkänsla som levde vidare i generationer. Färgskalan knöt också an till landsbygdens traditioner. Falu rödfärg dominerade på torpen, men även ockragula och andra jordnära toner förekom. Därmed visar byggnaderna hur människors arbete, behov och livsvillkor formade vårt byggda kulturarv.
Boskap – vikten av att bevara lantliga djur
På Disagården finns flera lantraser, bland annat Linderödssvin, Hedemorahöns, Jämtget, Svensk Rödkulla och Roslagsfår. Här får besökare möjlighet att se de gamla lantraserna på nära håll och samtidigt få en djupare förståelse för hur boskap levde och såg ut förr. Dessa djur utgör en viktig del av vårt kulturarv och förtjänar att bevaras eftersom de representerar en betydelsefull del av den svenska lantbrukshistorien.
Här kan du läsa mer om de djur som lever på Disagården.
Besöka Disagården
Disagården ligger i Gamla Uppsala, ett stenkast från Kungshögarna och Gamla Uppsala Museum, och håller öppet under sommarmånaderna. Dessutom är entrén kostnadsfri alla dagar utom midsommar, och guiderna håller dagliga visningar för besökare.
På lördagar och söndagar, liksom under evenemangsdagar, håller gårdscaféet öppet. Samtidigt erbjuder Disagårdens evenemang möjligheter att delta i slåtterarbete eller lära sig använda lie. Säsongen avslutas dessutom i slutet av augusti med en skördefest och tillhörande marknad.
Besökare som inte vill följa en guidad visning kan lika gärna upptäcka Disagården på egen hand. Vid redaktionens besök fanns informationsblad med karta på svenska, engelska, arabiska, franska och persiska vid entrén. Dessutom är det i regel enkelt att ta sig mellan de olika byggnaderna på området.
De stora gräsytorna ger möjlighet till både lek och avkoppling. Har man dessutom lite tur får man kanske sällskap av en tupp eller höna som nyfiket kikar förbi.
Museet är familjevänligt och lekfullt, samtidigt som det erbjuder både historia och natursköna miljöer. Därför är Disagården en plats som är väl värd ett besök för både barn och vuxna.
Skribent: Fanny, Julia och Charlotte,
I det fall du fann denna artikel om Disagården intressant finner du ytterligare information om evenemang som äger rum på friluftsmuseet i närtid här nedan.
Kvällsöppet med gammaldans på Disagården.
17-06-2026
