Författarsamtalen på biblioteken är mycket populära. Tisdagen den 8 april gästades Stadsbiblioteket av författaren och journalisten Anna Lindman som samtalade utifrån sin bok Den där jävla döden.
Föreläsningen lyfte fram starka känslor om det svåra ämnet döden, vad det är vi känner inför den och vad vi kan göra för att acceptera den.
Anna Lindman intervjuades av prästen Kerstin Dillmars och hennes första fråga var varför Anna börjat intressera sig för ämnet döden.
Anna förklarade att allt började med upplevelsen hon hade vid sin svåra förlossning då dottern föddes. Anna fick då ett abrupt uppvaknande kring hur skört livet är och hon började reflektera över sin egen dödlighet. En nära vän fick en ALS-diagnos samtidigt som hon själv kämpade med en förlossningsdepression. Allt detta bidrog till en stor dödsrädsla som hon bearbetade genom att arbeta vidare med temat döden.
På stadsbiblioteket pratade hon om samtal hon haft med personer som jobbar nära döden eller lever med insikten att de snart ska dö. Hon tog upp olika typer av dödsrädsla och hur livet man tidigare levt kan påverka relationen till den. Som exempel nämnde hon religion och tro. En del finner tröst i att det i många religioner sägs finnas ett liv efter detta, att “vad som händer sedan” inte är ovisst. För vissa kan tanken om ett liv efter detta istället vara ångestframkallande, om man enligt sin tro syndat och fruktar att man kommer att straffas för det när man dör.
Sekulariseringen i Sverige har gjort att vi tagit mer och mer avstånd från döden. Den ses inte längre som en naturlig del av livet. Myndigheter och institutioner tar hand om hela processen, döden är inte längre en lika stor del av vår vardag. Samhället har fokus på ungdom, utseende och karriär, prestation. Ålderdom ses som något negativt, något man inte vill tänka på. Vi har en föreställning om oss själva och vad det innebär att vara människa som inte är hållbar, anser Anna. Vi har tagit avstånd till existentiella frågor.
Kerstin Dillmar tog vidare upp några av sina erfarenheter från att ha arbetat som sjukhuspräst, bland annat ett tillfälle då en skolklass fick komma till bårhuset och säga hejdå till en klasskompis som dött. Barnen hade med sig varsin vuxen som alla höll sig i bakgrunden medan barnen sa hejdå och lämnade teckningar de ritat i skolan.
De vuxna verkade reflektera över föräldrarna till pojken och hur det skulle varit om det varit deras barn som låg där istället. Några vuxna ville inte att deras barn skulle följa med. Det var också en tydlig skillnad på hur de som följt med och de som inte varit med hanterade dödsfallet. De som följde med verkade ha lättare att bearbeta vad som hänt.
Barnen hade en annan, mer saklig inställning till döden än föräldrarna, märkte Kerstin. Ett av barnen frågade till exempel om man kunde fylla år efter döden och ett annat barn undrade om pojken visste om att han var död.
Anna fortsatte att tala om de starka känslor som döden framkallar. Många kan ha svårt och
till och med vara fobiska inför tanken på döden. Andra är mer neutrala och vissa accepterar sin dödlighet.
Anna tycker sig se fyra existentiella utmaningar som vi behöver reflektera över inför döden:
Den existentiella ensamheten
Meningen med livet
Friheten, att vi är ansvariga för våra egna val.
Vad som händer efter döden
Hon menar ändå att vi alla har kapaciteten att ta oss an döden, andras och vår egen. Den finns hela tiden och den aktiveras när den behövs.
Anna fick en publikfråga om hur vi ska våga älska när vi vet att den vi älskar kan dö. Hon svarade att sorg är kärlekens skuggsida, att det gäller att utveckla intuitionen och lyssna inåt.
Vi måste ju våga älska.
Mot slutet berättade Anna om kvinnan med cancer, som bara hade kort tid kvar att leva. Anna var oroad inför besöket, tänkte på hur svårt det måste kännas för henne. Istället för att mötas av en förkrossad människa träffade hon en kvinna som strålade av glädje inför möjligheten att få lämna sjukhuset. Hon såg fram emot att en sista gång få resa med sin son till landet, sitta på sin farstukvist och lyssna på humlorna och suset i trädkronorna. Anna överraskades av kvinnans lugn, att hon var så närvarande i nuet.
Anna uppmanar oss att göra det existentiella arbetet att tala om döden.
Bara en sådan enkel sak som att beskriva våra önskemål efter döden i bergravningsbyråernas Vita arkiv. På det sättet avlastar vi våra anhöriga att ta tunga beslut när de befinner sig i sorg.
Anna Lindman avslutade med att berätta att hon själv mått bra av att tänka sig in i hur hon helst vill ha det när hon dör: I hennes vision hör hon barn och barnbarn ha roligt utanför ett öppet fönster. Det är sommar och hon lyssnar på dem medan hon sakta somnar in. Först dagen efter märker de att hon är död.
Uppsalas bibliotek bjuder regelbundet in till författarsamtal. Kolla in bibliotekens hemsida för kommande samtal.
Foto av Mikael Lundblad hämtad från förlaget Fri Tankes hemsida
