Syntolkad visning på Disagården

Disagården är ett friluftsmuseum som ligger beläget i utkanten av Gamla Uppsala. Gården är en del av Upplandsmuseet. Den består av byggnader där den äldsta härstammar från 1500-talet, resterande byggnader kommer från 1800-talets andra hälft. På gården fanns exempel på några av våra svenska lantraser, däribland:

• Hedemorahöns
Denna lantras bevaras oförädlad i en genbank som tillhandahålls av Svenska Lanthönsklubben, då de var nära att försvinna helt när nästan alla lanthöns blev korsade med värphybrider.

• Rödkulla kor
Är en av Sveriges äldsta nötkreatursraser, namnet har de fått dels på grund av sin typiska färg samt att rasen är kullig, vilket innebär att de föds utan horn. Även denna ras har varit nära sitt bittra slut. Under 1970-talet fanns det, enligt en inventering, endast 18 kor och 2 tjurar kvar.

• Linderödssvin
Dessa grisar är Sveriges enda oförädlade lantras och är dessutom med i Jordbruksverkets handlingsplan för hotade raser med bevarandeansvar.

• Roslagsfår
Rasen anses lugn och lätthanterlig, vilket kanske var en anledning till att de passade sig att ha på mindre gårdar. Tackan föder vanligtvis endast ett lamm per kull. Bland dessa får är det endast bocken som får horn.

Kålgården var en plats där man bland annat odlade olika sorters grönsaker t.ex. kål.
Då sjukvård inte var en självklarhet under den hör tiden odlades även örtkryddor, vilka förutom till matlagning också användes till att bota diverse åkommor och krämpor.

De olika byggnaderna har flyttats från sina ursprungsplatser i Uppland och bär var och en sin egen historia. På gården hålls även evenemang vid bl.a. firande av högtider som nationaldagen och midsommarafton.

Framkomligheten försämrades då trösklarna i husen var höga samt att det var lågt i tak, och eftersom en del områden var täckta med kullersten blev dessa mindre tillgängliga för någon i rullstol. Då gården ska spegla en tid då tillgänglighet och handikappanpassning inte prioriterades är den bristande framkomligheten inte så konstig. Museet var i alla fall utrustat med handikappanpassad toalett med ramp.

Utmärkande med Disagården var att de erbjuder syntolkad guidning, vilket gav mig en större behållning av besöket. Stort tack och eloge till Stina som stod för den intressanta och lärorika guidade visningen. Mitt helhetsintryck av Disagården är att det är ett intressant museum som ger en bättre bild av livet på sent 1800-tal. När det gäller anpassning får man ha lite överseende då det är ett friluftsmuseum vilket återberättar hur många upplänningars liv och leverne kunde ha sett ut för ca.150 år sedan.

Björn Bengtsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *